What can we do right here, right now?
Hope from Wood Lecture, Helsinki, 2021
Stefan Sjöberg
-
Det har pratats mycket och länge, både på konferenser och i samhällsdebatten i stort, om vilka mål vi skall uppnå, vad som skall göras först, vilka prioriteringar som är nödvändiga och hur vi skall agera för att uppnå en trygg framtid, med säkert klimat där vi balanserar vår livsstil inom planetens gränser.
Även om man givetvis bör undvika symbolhandlingar och luftslott, så finns redan många överenskomna riktlinjer och kunskap kring vilka grunder vi bör utgå från i samhällsbyggandet, för att bidra positivt till klimatutmaningen. När vi behöver ge ett svar till yngre och kommande generationen räcker det inte längre med att svara att vi inte förstod eller hade tillräckliga kunskaper. Vi behöver agera, och varje dag ställa oss själva frågan; vad kan vi göra här och nu?
Arkitekter bör utgå från inställningen att det är möjligt och brådskande, att åstadkomma projekt som är hållbara i grunden. Att anlägga en attityd att göra så lite som möjligt, nästan ingenting, för att hushålla med ändliga resurser. De mest hållbara projekten är de som inte byggs alls, eller som återbrukar det befintliga, redan byggda. Materialval för det som ändå måste byggas bör baseras på vad som finns tillgängligt lokalt, för att minska miljö- och klimatavtryck, vilket kommer att ge en vokabulär och ett tektoniskt språk som formas mer utifrån förutsättningarnas givna ramar än helt fritt utifrån den egna konstnärligheten. Lite mer etik och mindre estetik.
Ett exempel som illustrerar flera viktiga principer är transformationen av Gjuteriet i Varvsstaden, Malmö.
När Kjellander Sjöberg fick uppdraget att bevara industribyggnaden från 1910 på gamla Kockums varv var dess skick nära nog en ruin. Med tydliga tegelgavlar och en pregnant stålstomme låg dess betydelse i synligheten som byggnadsminne och rollen den kan spela i ett nytt stadsammanhang. Med ett utåtriktat aktivt innehåll, som mötesplatser, utställningar, restaurang, kafé och kontor kommer Gjuteriet att bidra till en levande och blandad stadsdel.
Den ursprungliga byggnaden har en inneboende flexibilitet som kunnat anpassas efter olika behov och funktioner under sin första 100-åriga livscykel. Dess adaptiva kvalitéer sitter i stommens generösa mått, och i den robusta uppbyggnaden av rummet. Generella kvalitéer med fönstersättningens seriella komposition, som ger ett jämnt vackert dagsljusinfall kan användas för olika verksamheter.
Målet med ombyggnaden är att använda det som redan finns tillgängligt, med så lite tillförda resurser som möjligt. Tillförda material är i hög grad tillverkade av förnyelsebara råvaror – vilket betyder trä - eller återbrukade material från varvet. Kravet på nya våningar och fler kvadratmeter inne i hallen löstes med en kompletterande trästomme av limträ och KL skivor. Hur kunde material- och koldioxidförbrukning minimeras? Genom att använda en lätt stomme med två principer uppnåddes en rumslig variation där hallens volym alltjämt är synlig. Halva stommen hängdes in i befintlig stålstomme, resterande halva ställdes med träpelare på golvet. Detta sparade miljöbelastande och kostsam grundläggning på den ursprungliga havsbottnen.
Genom industriellt förtillverkade komponenter kunde hela stommen monteras snabbt, och lyftas in med kran genom taket. En stor del av kompletterande interiöra material är också trä; kontorsgolv, konferensrumsboxar, yttertak, räcken och glaspartier.
En strategi i projektet är att använda återbrukade material från Varvsstadens materialbibliotek i området, med komponenter från rivna industribyggnader. Återbrukat tegel har gett utsidan ett nytt klimatskal och plåtar, stegar, durkar och perforerade paneler används på olika sätt.
En lärdom från projektet är att byggnader kan bevaras och ges nytt liv om vi lyckas hämta inspiration ur deras unika förutsättningar och flexibilitet. I kombination med förnyelsebara material, med rätt egenskaper och lågt koldioxidavtryck, kan vi hitta nya kombinationer och uttrycksätt. Mycket talar för trä, som både är taktilt, formbart och ger nya tekniska möjligheter.
There has been a lot of discussions, both at conferences as well as in the public domain, about which goals shall be achieved, what shall be done first, what are the essential priorities and how should we act to achieve a secure future with a safe climate with balanced lifestyles within the planetary boundaries.
Although one should naturally avoid making symbolic gestures and ‘pies in the sky’, there are many established guidelines and extensive expertise in what foundations should be used for designing the physical environment to be climate positive. It is no longer enough to respond to the younger generation that we did not understand or did not have sufficient knowledge. We must act and every day ask ourselves the question: ‘What can we do right here, right now?’
The point of departure for all architects should be that it is possible and urgent to create projects that are fundamentally sustainable, adopting the approach of doing as little as possible, close to nothing, to save finite resources. The most sustainable projects are those not built at all, alternatively those reusing the existing, already built. The material selection for what still needs to be constructed must be based on what is available locally to minimize the environmental and climate impact. This will also define a vocabulary and a tectonic language shaped by specific conditions, rather than having a complete freedom for one’s vision. More ethics, less aesthetics.
An example illustrating several important principles is the transformation of Gjuteriet in Varvsstaden, Malmö.
When Kjellander Sjöberg got commissioned to preserve the industrial warehouse from 1910 located in the former Kockums shipyard, the building was almost a ruin. Featuring distinct brick gables and a pronounced steel frame, its significance is derived from its visibility, forming a prominent industrial heritage, and its role it will play within a new urban context. Offering open, active content such as meeting places, exhibitions spaces, restaurants, cafés, and workspaces facing the public realm, Gjuteriet will contribute to a liveable, mixed neighbourhood.
The original building has an inherent flexibility that has allowed it to be fitted to various needs and functions during the first 100 years of its life. Its adaptive qualities are enabled by the generous dimensions of the structural frame and by the robustness of the space, supported by regularly placed large windows bringing and evenly distributing daylight, making it suitable for many uses.
The transformation seeks to utilise what is already available, exploiting as little resources as possible. Added elements are to a large extent made from renewable raw materials, i.e. wood, alternatively from recycled shipyard components. The requirement for more levels and increased floor space was achieved by a complementary glue laminated timber frame and CLT boards.
How have we managed to minimise embodied carbon and CO2 emissions? Using a light frame employing two structural principles allowed for a spatial variation whilst keeping the scale of the main hall volume visible. Half of the frame is suspended from the existing steel frame and the other is raised on timber posts from the floor. This has decreased the need for a new environmentally damaging and costly foundation on the former seabed.
By making use of industrially prefabricated components, it was quick to assemble the entire frame on site, lifting it with a crane through the roof into place. Majority of complementary interior materials is also using wood – workspace floors, conference room boxes, roof, railings and curtain walls.
Core strategy in the project is to utilise recycled materials from Varvsstaden’s material library, a collection of components harvested from demolished industrial buildings in the area. Recycled brick provided Gjuteriet with a new building envelope, and sheet metal, ladders, chequer plates and perforated panels are used in various ways.
An important lesson learnt is that buildings can be preserved and given a new life, provided we manage to draw inspiration from their unique qualities, conditions and flexibility. In combination with renewable materials of right properties and low carbon footprint, we can find new combinations and modes of expression. There is much to suggest that wood is the way, a material which is tactile, pliable and gives new technological opportunities.